I tisdags var jag på ledsagarkurs på jobbet, Ankaret.
Det borde komma repotage i Ålandstidningen om det också,
för de besökte oss under dagen.

Jag kommer naturligtvis inte jobba som ledsagare,
för det passar ju inte för min del att vara ledsagare
med min epilepsi och så vidare. Att leda en synskadad på
t.ex. resa och då vara deras ögon är nog inte så praktiskt. :)

Men eftersom jag nu har mitt jobb inom de synskadade, deltid,
jobbar tre dagar i veckan, ledig två, så tyckte jag
att det passar att jag går kursen och får lite mer information om
hur man leder en synskadad eftersom vi har så mycket aktiviteter i föreningen.

Vi som ser så leder ju alltid de som ser sämre till borden under våra träffar och
sådant, men inte vet jag ju helt om jag gör rätt då jag gör det,
och om de känner sig trygga med hur jag leder dem.

Kursledaren har jobbat på Ålands hälso- och sjukvård på
ögonpoliklinik i över 20 år och hon är jätte duktig.
Hon hade med sig några olika sorter av glasögon, som simulerade olika sorters synfel,
och när jag testade ett par av dem så fick jag värsta
Ahaa-upplevelsen!!!!

Det är ju så här som jag får det när jag tappar synen,
just före jag får mina anfall ibland...

Nu kan jag förklara när någon undrar hur det är...

För det går till så, med mina anfall...
att först är synen borta, men då är jag fortfarande kontaktbar...
Sen blir benen som stela pinnar, men då är jag inte kontaktbar längre...
Sen förvandlas benen till spagetti, och då är jag inte heller kontaktbar. :)
Sen börjar jag förvandlas till Erika igen! :)

Men som ni ser så förstår ni att det lätt kan hända olyckor om man är på opassande platser...

När man sitter och fikar någonstans där det är massor
med folk, och man tappar synen, så är det lite irriterande att börja säga,
"Hörrö, jag tror att jag håller på och få ett anfall nu!"

Men det gör jag ju nu för tiden, man måste ju tänka på sig själv i den där situationen...
dessutom vill alla som jag känner att jag ska säga till före, så de är förberedda...

Då kan de ta tag i mig och leda mig till sängen eller något sådant...
De blir min ledsagare för en liten stund...

Nu är min antibiotika-kur klar...
Jag har ju varit jätte förkyld och haft i halsen och allt som det ger...
Men eftersom jag alltid haft lite problem då jag blir förkyld,
så har min läkare skrivit ut några recept på antibiotika, bara ifall...

Jag kan ta ut de om jag känner att jag behöver det,
och jag kände att den här gången så behövde jag det verkligen...

Luftrörsinfektion stod det på receptet, och tro mig,
det kändes nog som luftrörsinfektion också...

Idag har jag varit till min läkare från Uppsala.
Han är jätte duktig och positiv, och vi gick igenom de här vanliga, hur jag mår och allt sådant.
Som vanligt, så säger jag alltid att jag mår bra, eftersom jag mår helt bra, men att anfallerna är som vanligt.
Jag menar, det finns ju inget att göra åt dem...

Idag gick vi lite smått igenom min stora "jätte" till journal och vi försökte gå igenom medicin-listan från år 1997,
då jag började gå till honom, tidigare gick jag ju på barnavdelningen.

Vi gick igenom hans noteringar om mina mediciner,
och hur jag mått under de olika ordinationerna, för att jämföra med dagens medicinordination.

Vi hade jätte intressanta diskuteringar angående medicinerna, ifall jag ska byta...
Han var positiv, och jag litar på honom,
det är viktigt att ha en läkare man litar på.

Men när man byter mediciner så mår man oftast bättre i början och tror att allt är perfekt,
tills kroppen är van med medicinerna och då blir det som vanligt igen... :)
Så är det för mig och jag vet att andra som jag känner har samma erfarenhet...

Snart ska vi och titta på hus igen, om en stund! :)
Får se hur det går!

Så där, nu var det akutbesök igen.
Det var faktiskt rätt länge sen nu som jag fick åka in dit.
Ja, förutom då jag fått sy lite sår här och där då, förståss.

Men igår vart det nog en rätt tung dag.
Började redan tidigt och det ville
inte sluta, jag tog stesolid och försökte sova,
men det hjälpte inte med stesolid.

Sen hade jag ett jätte viktigt möte under
dagen som kanske inte gjorde allt
bättre, när jag låg och tänkte på att
jag måste bli bättre, för jag måste 
på möte.

Att åka på jobb och må dåligt passar ju inte riktigt ihop!

Men ensvis som jag var så for jag ändå
på jobb, och precis när jag stod där så fick jag
anfall igen...självklart! Gång på gång...och kunder kom in...
Det blir bättre och bättre det här. :)

Så när jag kom hem så tog jag beslutet att
åka till aktuten.

Det ska ha gått långt om jag ska åka till aktuten,
då ska jag verkligen må dåligt, och igår var det verkligen en sådan dag.
Jag låg i sängen och var helt borta.

Där tog de EKG på mig,
så nu har jag bevis på att jag har ett hjärta.
Men det sade Johan att det visste han redan. :)

Sen gav det stesolid i dropp till mig, 
och sen började det lugna till sig.

Jag tyckte som sagt att när anfallen slutat så kunde jag åka hem,
men det tyckte inte läkaren, så jag fick snällt vara kvar över natten.

Jag hatar verkligen att sova på sjukhus, 
för jag har varit så mycket på sjukhus i mina dagar, 
och tro mig, jag är inte så rolig som patient.
Men vem är det.

Däremot sov faktiskt Johan över på rummet i natt,
och det visade sig att det var samma rum som
vi haft tidigare, då jag åkte in tidigare förra året.

De var jätte glada över att Johan sov över.
De har ju så många andra rum som kanske är viktigare än mitt,
och då visste de att jag inte var ensam. 

Men nu är jag hemma och mår jag toppen, 
har vilat ut mig ordentligt, och på måndag börjar en ny arbetsvecka
som jag ser fram emot!

Tror att det är bra att det laddar ur så här ibland.
Kanske kroppen behövde det här?

Första anfallet före bröllopet var två veckor före,
och anfallet efter bröllopet var tre veckor efter,
så det var nog det här som behövdes nu tror jag, en stor kortslutning.

Idag efter jobbet fick jag första anfallet som fru Jansson!
Tänk, jag har inte haft sedan den 4 september och det är länge för mig det.

Vanligtvis har jag ju ungefär 6 i veckan totalt.
Men då kan det vara en dag som jag har fler anfall, på måndag 3 anfall och torsdag 2 och lördag 1.

Vissa dagar kan jag ha 10 anfall, men då är det vanligtvis små,
så som på bröllopsdagen. Passande eller hur? :)

Men idag var det som sagt lite tokigt, eftersom jag skulle jag förbereda mig att fara på styrelsemöte.
Allt var klart, när jag började må dåligt och det kom fler och fler. Ja, det var helt omöjligt att fara...

Saken är ju det att det är ju bara två person till i styrelsen som ser, och hon ena var borta,
så jag hoppades ju verkligen att hon andra var där, och kunde skriva protokollet.

Så då låg jag i sängen och oroade mig för dem, samtidigt som jag låg där och var duktigt irriterad!

När det gäller det här med mina anfall så blir jag sällan ledsen eller så,
jag blir mest irriterad och förbannad, och jag tror att det är bra att det är så...

Jag var 8 år när jag fick epilepsi så nu har jag haft epilepsi i runt 20 år,
det är en lång tid men man har lärt sig leva med det.
Jag tror att det är lättare att få den här sjukdomen när man är liten
än som fullvuxen, då blir det nog som ett helt kaos i sitt liv tror jag.

Jag känner en tjej i min ålder som fick det för något år sedan och jag
tror att hon tar det hårdare än som jag, som vuxit upp med det.

När jag var liten så ville jag alltid göra det värsta,
och det farligaste man bara kunde göra,
och det säger ju sig själv att det är ju inte så klokt med tanke på att jag emellanåt får anfall och blir medvetslös. :)

Men samtidigt så är jag nöjd med allt jag gjort, för jag har gjort allt,
det är inget som jag funderar på att sablar, det där skulle jag gärna vilja göra men det kan jag inte göra för det passar inte för min sjukdom, utan jag har gjort allt farligt redan.

Jag har hoppas bungyjump, klokt? Nej, men jag har gjort det och det är inte alla som gjort det. :)
Jag for ut på stan och drack alkohol som alla andra friska när jag var i tonåren, klokt? Absolut inte!
Satt på kompisarnas hojjar då vi åkte ut på stan, utan hjälm. Klokt? Nå nä!
Jag for ensam och simmade som liten, klokt? Nej, varför har de badvakter i badhus ?
Jag har åkt slalom i hela mitt liv, men det kommer jag visseligen att fortsätta med! :)

Men nog var det skönt och hoppa bungyjump! :)
Men jag har kommit över den här trotsåldern att ignorera att man har sjukdomen.
Men samtidigt så tror jag att det är bra att man går igenom allt det där också,
att göra allt det där farliga så att man har det över.

Men nog har det ju hänt olyckor, ojoj! :)
Jag har cyklat in i bilar eftersom jag tappade synen och var på väg att få anfall, flera gånger
har jag farit ner som en sten i vattnet då jag simmade eftersom jag fick anfall.
Jag har åkt in på akuten några gånger för att sy sår, i ansiket och lite här och var.

Men jag är ändå faktiskt ganska duktig på det här att sätta mig ner nu för tiden, så det är bra.
Jag känner ju nästan alltid på mig före jag får ett anfall och säger till...superbra eller hur?!

Igår var jag just och just på väg att bli utkastad från RockOff!
Trevligt eller hur? Nä...
Nå gissa hur allt gick till, jag fick ett anfall och de trodde att jag var full!

Det här är faktiskt första gången som jag varit på väg ut någonstans, eftersom de trott att jag varit full,
så jag har ju haft tur. :) Jag känner ju fler som varit med om det,
och jag har alltid tänkt att det ska väl hända mig någon gång också, och nu, igår!

Men eftersom Suneé var med mig så ordnade det sig till sist!
Jäkla typer! Men hur lätt är det för dem att veta då?

Igår var det massage och idag vart det fotvård och
vaxning av benen till en jag känner riktigt bra.
Brukar fixa mina fötter hos henne för hon är jätte duktig.

Det vart bara för skönt med lite fotmassage, få tånaglarna 
lite lackade + blomdekoration. :) De vart jätte fina.

Jag har ju lite "thing" jag säljer på sidan av mitt vanliga jobb,
så vi bytte lite tjänster emellan, och det var nästan jämt ut.
Tänk vad bra! :)  

Idag har jag varit på lunch-date till Nikolaj i Sittkoff.

  

Jag var på date med Ida Clärk från Finland, som jag träffade på ett badhotell förra året.
Vi två var några av deltagarna i rehabiliterings-kursen eller träffen kan vi väl säga, som hölls på badhotellet, 
för personer med epilepsi. 

Vi var där en vecka och det var ju en jätte fin plats, och jag fick även ha min blivande med mig. :)

Men det var trevligt att träffa henne igen,
och i morgon bestämde vi oss för att ta en lunch på Bagarstugan.

Nu börjar det bli dax att ta en kaffe...

God dag!

På måndag ska jag fara till sjukhuset och ta bort stygnen från ögat.
För då har jag haft dem i en vecka och tro mig, det ska bli
superskönt att bli av med dem.

Det är inte särskilt skönt med stygn, då man vet att man måste vara 
försiktig, och oftast så är det ju så att då man måste vara försiktig så då
händer det alltid något just där...

Däremot har det gått riktigt bra den här gången. :)

Nu ska jag försöka få något gjort här hemma.
Ska börja skriva kuverten till inbjudningskorten bl.a. :)

Hej igen!

I förrgår vart jag i slagsmål, med golvet! :)



Nå, det är sånt som händer, och tydligen ger det fyra stygn!
Snyggt eller hur? Blir fint märke nu när jag ska gifta mig snart och allt...
Har lite märken från tidigare också, då var jag och studerade moderjord, som jag kallade det då. Haha.