"Ahaa-upplevelsen"

I tisdags var jag på ledsagarkurs på jobbet, Ankaret.
Det borde komma repotage i Ålandstidningen om det också,
för de besökte oss under dagen.

Jag kommer naturligtvis inte jobba som ledsagare,
för det passar ju inte för min del att vara ledsagare
med min epilepsi och så vidare. Att leda en synskadad på
t.ex. resa och då vara deras ögon är nog inte så praktiskt. :)

Men eftersom jag nu har mitt jobb inom de synskadade, deltid,
jobbar tre dagar i veckan, ledig två, så tyckte jag
att det passar att jag går kursen och får lite mer information om
hur man leder en synskadad eftersom vi har så mycket aktiviteter i föreningen.

Vi som ser så leder ju alltid de som ser sämre till borden under våra träffar och
sådant, men inte vet jag ju helt om jag gör rätt då jag gör det,
och om de känner sig trygga med hur jag leder dem.

Kursledaren har jobbat på Ålands hälso- och sjukvård på
ögonpoliklinik i över 20 år och hon är jätte duktig.
Hon hade med sig några olika sorter av glasögon, som simulerade olika sorters synfel,
och när jag testade ett par av dem så fick jag värsta
Ahaa-upplevelsen!!!!

Det är ju så här som jag får det när jag tappar synen,
just före jag får mina anfall ibland...

Nu kan jag förklara när någon undrar hur det är...

För det går till så, med mina anfall...
att först är synen borta, men då är jag fortfarande kontaktbar...
Sen blir benen som stela pinnar, men då är jag inte kontaktbar längre...
Sen förvandlas benen till spagetti, och då är jag inte heller kontaktbar. :)
Sen börjar jag förvandlas till Erika igen! :)

Men som ni ser så förstår ni att det lätt kan hända olyckor om man är på opassande platser...

När man sitter och fikar någonstans där det är massor
med folk, och man tappar synen, så är det lite irriterande att börja säga,
"Hörrö, jag tror att jag håller på och få ett anfall nu!"

Men det gör jag ju nu för tiden, man måste ju tänka på sig själv i den där situationen...
dessutom vill alla som jag känner att jag ska säga till före, så de är förberedda...

Då kan de ta tag i mig och leda mig till sängen eller något sådant...
De blir min ledsagare för en liten stund...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0