Jag var 8 år när jag fick epilepsi så nu har jag haft epilepsi i runt 20 år,
det är en lång tid men man har lärt sig leva med det.
Jag tror att det är lättare att få den här sjukdomen när man är liten
än som fullvuxen, då blir det nog som ett helt kaos i sitt liv tror jag.

Jag känner en tjej i min ålder som fick det för något år sedan och jag
tror att hon tar det hårdare än som jag, som vuxit upp med det.

När jag var liten så ville jag alltid göra det värsta,
och det farligaste man bara kunde göra,
och det säger ju sig själv att det är ju inte så klokt med tanke på att jag emellanåt får anfall och blir medvetslös. :)

Men samtidigt så är jag nöjd med allt jag gjort, för jag har gjort allt,
det är inget som jag funderar på att sablar, det där skulle jag gärna vilja göra men det kan jag inte göra för det passar inte för min sjukdom, utan jag har gjort allt farligt redan.

Jag har hoppas bungyjump, klokt? Nej, men jag har gjort det och det är inte alla som gjort det. :)
Jag for ut på stan och drack alkohol som alla andra friska när jag var i tonåren, klokt? Absolut inte!
Satt på kompisarnas hojjar då vi åkte ut på stan, utan hjälm. Klokt? Nå nä!
Jag for ensam och simmade som liten, klokt? Nej, varför har de badvakter i badhus ?
Jag har åkt slalom i hela mitt liv, men det kommer jag visseligen att fortsätta med! :)

Men nog var det skönt och hoppa bungyjump! :)
Men jag har kommit över den här trotsåldern att ignorera att man har sjukdomen.
Men samtidigt så tror jag att det är bra att man går igenom allt det där också,
att göra allt det där farliga så att man har det över.

Men nog har det ju hänt olyckor, ojoj! :)
Jag har cyklat in i bilar eftersom jag tappade synen och var på väg att få anfall, flera gånger
har jag farit ner som en sten i vattnet då jag simmade eftersom jag fick anfall.
Jag har åkt in på akuten några gånger för att sy sår, i ansiket och lite här och var.

Men jag är ändå faktiskt ganska duktig på det här att sätta mig ner nu för tiden, så det är bra.
Jag känner ju nästan alltid på mig före jag får ett anfall och säger till...superbra eller hur?!